29 sep Räkna kalorier ofta lönlöst

Att det skulle vara så enkelt som att bara äta mindre och röra på sig mer för att gå ner i vikt är lögn i helvete, i alla fall för många av oss.

Det kanske stämmer för en del, men långtifrån alla och allra minst för de som bantat sig genom livet bara för att om och om igen misslyckas – vilket ofta är kvinnor och speciellt när vi börjar komma upp i medelåldern.

Att tro att det bara finns en metod och att den skulle passa alla är helt enkelt inte sant, precis som det inte stämmer att de som inte lyckas gå ner i vikt i själva verket bara är lata eller viljelösa individer som äter hela dagarna. Många gånger kan sanningen faktiskt vara tvärtom.

En starkt bidragande orsak – kanske till och med den viktigaste – som gör det här med vikt och viktnedgång så komplicerat nuförtiden är i första hand att vi är så överbelastade med gifter och annat skräp – både från maten, miljön och läkemedel, artificiella tillsatser och inte minst stress. Vi är hormonellt utsatta och ur balans och våra inre organ, som till exempel sköldkörtel och bukspottkörtel, klarar inte av att göra det jobb de egentligen ska göra.

Dessutom är vi är alla olika. Övervikt kan ha olika orsaker och allmänt hållna kostråd utifrån till exempel kalorimängd, med förelagda mängder mat – och som inte heller gör skillnad på mat och mat – är därför dömt att misslyckas för det stora flertalet.

Att insulinet spelar roll för huruvida vi lägger på oss eller inte har varit känt ett bra tag. Vad man mer och mer talar om idag är även betydelsen av leptin – ett hormon som reglerar mättnad och hunger. Det skickar signal till bland annat hjärnan att vi har fått tillräckligt med bränsle/mat, och om vi fortsätter äta efter det lagras det som fett i kroppen.

När vi äter frigörs leptinet i blodet och till största delen kommer detta leptin från kroppens fett som kan sägas vara ett organ i sig – ett förhållande som bland annat, för att exemplifiera, spelar roll och visar sig i att medan en normalviktig människa kan äta två äpplen innan hon börjar lägga på sig (för att hon har mindre kroppsfett och därmed producerar mindre leptin), kan en överviktig börja lagra intaget som övervikt redan efter ett halvt äpple.

Man skulle ju gärna tro att en stor människa behöver äta mer för att hon eller han behöver mer bränsle, men i själva verket kan det alltså vara tvärtom.

Det här betyder i alla fall att vi i första hand inte ska äta i förhållande till hur många kalorier vi förbrukar utan i relation till hur pass överviktiga vi är, det vill säga hur pass mycket fett vi har och hur pass mycket leptin vi därmed producerar – för att gå ner i vikt och behålla vikten ska vi bara äta när vi är hungriga och sluta äta innan vi är alltför mätta.

Problemet med detta är (bland annat) att höga halter av insulin i blodet påverkar leptinet och en överviktig människa med insulinresistens saknar därför en adekvat känsla för hunger och mättnad – så kallad leptinresistens.

För att det ska fungera äta utifrån verklig hunger och lagom mättnad behöver till att börja med insulinresistensen åtgärdas – vilket till stora delar handlar om att dra ner på socker och andra snabba kolhydrater – en insikt som ligger bakom både LCHF och Raw Food-rörelsen (som båda med stor framgång botar eller kraftigt lindrar diabetes typ 2, alltså det som förr kallades ”ålderdiabetes” men som nu alarmerande utsträckning drabbar även barn på grund av hur vi lever och äter).

Vad gäller att röra på sig så vet man idag också att vissa av oss inte går ner i vikt utan ibland till och med upp av träning (och det inte bara för att muskler väger mer än fett) – vilket har med leptinresistens att göra. Därmed inte sagt att man inte ska röra på sig bara för att man är överviktig! Det är dock skillnad på motion och motion och det kan vara bra att veta för den som sliter för att få vågen att röra sig neråt och ”gör alla rätt” och inte lyckas ändå.

Visst stämmer det att många tjockisar (i alla fall periodvis) äter för mycket och rör på sig för lite men det beror snarare på okunskap än dålig karaktär – har man försökt ett antal gånger och misslyckats bara för att gå upp allt och mer därtill igen, eller för att det helt enkelt inte händer någonting med vikten trots flitiga åtgärder, är det lätt att ge upp till slut.

Det finns normalviktiga och smala människor som äter illa, har katatstrofala värden och är ”feta på insidan” vilket är det verkligt farliga fettet, det som lägger sig runt kroppens inre organ. Det finns också tjocka människor som äter bra och ”bara” har fett på utsidan och för vilka övervikten inte utgör ett annat hot än möjligtvis för knäna.

Men ofta och framförallt äter många i första hand felaktigt. Att då bara motionera intensivare skära ner på maten i ett försök att göra av med mer kalorier än vad som tillförs är då ofta lönlöst – för det stora flertalet är förhållandet  inte så enkelt som kalorimetoden gör gällande utan handlar om så mycket mer än att bara ta en mindre portion pasta och en extra löprunda.

Först när de bakomliggande faktorerna är adresserade och åtgärdade kan det stämma att allt vi behöver göra för att gå ner i vikt är att röra på oss mer och äta mindre – men för många kan vägen dit vara lång.

Summan av kardemumman är att flera faktorer behöver tas med i beräkningen när det handlar om vikt, framförallt hormonellt men också till exempel signalsubstansernas inverkan och påverkan på vår aptit och vårt matbeteende spelar en stor roll – vilket är ett kapitel för sig som jag tänker återkomma till i ett inlägg lite längre fram.

Bifogar under tiden några länkar till vidare läsning och fördjupning:

Funkar din mättnad?
Socker, sex, insulin och leptin
Blir du tjock av träning?