25 nov Skäms du?

Skuld är vad vi kan känna över våra handlingar när vi har gjort någonting som vi inser, tror eller vet är fel, skam däremot är när vi tror att det är något fel på oss själva, och handlar om vårt djupaste jag, vår kärna.

Det är en känsla av att vara oönskad, oälskbar, värdelös, dålig och defekt på något sätt vilket gör att vi känner oss tvungna att dölja oss från andras blick, från att bli sedda som vi verkligen är.

Vi vet sällan exakt vad det är, det är snarare en känsla bara av att vi inte är som vi ska och om andra verkligen visste vilka vi vore så skulle de avsky oss och lämna oss.

Har vi blivit skämda som små kan skammen ha blivit en del av vår personlighet och vi har utvecklat en rad strategier som syftar till att vi inte ska bli exponerade eller avslöjade, både medvetna och omedvetna. Vad som driver oss, känslan av skam, av att det är något inneboende och oförlåtligt fel på oss, är dock oftast omedveten och faktum är att just det är vad som håller skammen levande i första taget.

Eftersom skammen angriper vårt djupaste jag, vilka vi är, har den som utvecklat skam problem med självkänslan och kärleken till sig själv. Han eller hon kan vara hur kapabel som helst på områden där det gäller att prestera och ha gott om självförtroende i det avseendet, men när det kommer till att bara vara sig själv, bortom roller och funktioner, då är det oftast en annan sak. Istället kan personen utveckla en stark identitet utåt också socialt och i relationer med andra människor – men som inte är ett uttryck för det autentiska självet.

Man kan liksom ”spela sig själv” – den man presenterar kan ligga nära sanningen om en själv, men ändå inte riktigt vara den man är, så att säga. Problemen uppstår därför allra mest i riktigt nära och intima relationer, då det inte finns någonting att gömma sig bakom. Det kan helt enkelt bli och vara svårt att släppa någon in på livet – eftersom det livet är någonting som måste döljas till varje pris.

När någonting triggar skammen sätts den i rörelse och kan växa som en rullande snöboll utför en sluttning.

Ofta börjar det med att ögonkontakten bryts, man får svårt att se människor i ögonen – de är ju själens spegel som det heter, och om man måste dölja sitt verkliga väsen är det en naturlig sak att titta bort.

Man pratar om en ”skamspiral”. Alla människor gör misstag och även stora sådana, men inte alla skäms för den sakens skull. En del kan acceptera att de trampat i klaveret, borsta av sig och gå vidare.

Den som införlivat skammen i sin person börjar istället ofta en resa utför i accelererande takt och många gånger är det kopplat till olika slags mer eller mindre akut destruktiva beroenden och beteenden – som alkoholism och missbruk av alla slags droger, ätstörningar, depression, våldsamhet etc. När det väl satt igång kan det ibland vara svårt att stoppa – och bara ger mer att skämmas för. Det behöver naturligtvis inte vara så dramatiskt som att supa sig full eller äta till man kräks eller slå blint omkring sig. Det kan också vara mycket mer subtilt, men inte desto mindre plågsamt. Det kan kännas som man ”bara vill dö” eller ”dra nåt gammalt över sig” – man vill dra sig undan och försvinna.

Ju förr man blir varse att skammen är väckt desto lättare är det att bryta den och återhämta sig.

För att bryta mönstret behöver man alltså till en början förstå vad skam är och sedan vad det är som triggar den, man behöver stämma av mot verkligheten och man behöver oftast en annan människa som man litar på som man kan dela med sig till.

Det är viktigt att be om hjälp – berätta vad som hänt, vad som händer och hur det känns – inte minst för att en av skammens förutsättningar är att den frodas i det fördolda och i tystnaden – om man pratar om den i en trygg miljö, med någon som förstår och kan lyssna empatiskt, dör den.

Det är också viktigt att tala till sig själv med kärlek och erkänsla när man känner sig ovärdig – som med någon man älskar och respekterar. Många gånger tillåter vi oss att tala till och om oss själva i nedsättande eller hårda ordalag på ett sätt vi inte skulle drömma om att adressera en annan varelse på – vi kan kalla oss korkade eller tappa tålamodet och banna oss för det, när faktum är att vi oftast gör så gott vi kan och inte behöver bli uppläxade utan få stöd och uppmuntran när vi fallerar och blottar våra tillkortakommanden.

Jag kommer ihåg hur det var för mig. Tidigt vanemässigt ”skämd” och levde jag med skam mer eller mindre under hela min uppväxt och långt in  vuxenlivet till dess att jag blev medveten om att den fanns och vad den var.

När jag fick ett namn på den förintande och brännande känslan av total värdelöshet och oduglighet som jag cirklat kring och befunnit mig mitt i så många gånger att jag trodde att den var en ofrånkomlig del av livet tog jag första steget mot att hela och bli av med den. Jag kunde se hur den verkat i mitt liv och hur jag ibland hade haft skamattacker som varat i månader. När det var riktigt illa under mina sena tonår var jag ibland så skamsen att jag bokstavligt talat inte kunde röra mig när jag befann mig bland folk. Jag vågade heller inte utveckla de relationer och göra de saker som jag verkligen ville.

Att bli fri har varit en långdragen process och idag kan jag nog säga att jag är fri från sjuklig – toxisk – skam. Exakt vad jag har gjort för att komma dit är både svårt att återge och kräver mer utrymme än inom ramen för det här inlägget –  men jag kan säga att jag har arbetat på många fronter, på många sätt och med många metoder. Den har inte alltid varit i fokus, men den har gradvis avtagit och nuförtiden är det sällan jag kommer i kontakt med känslan av osund skam.

Att vara fullständigt oförmögen att känna skam är dock heller inte riktigt balanserat. Hälsosam förmåga till skam har betydelse för vår andlighet, kreativitet och vårt sociala liv.

Fullständigt ”skamlösa” människor är inte befriade utan snarare projicerar den skam de inte själva kan uppleva på andra – vilket kan göra det till en ganska olustig upplevelse att vara i deras närhet – någonting som kan komma smygande och vara svårt att identifiera om man inte är helt vaken för vad det handlar om eller har svårt med känslan för vad som är ”mitt” och ”ditt”.

Det är alltså skillnad på att vara skamfylld och att kunna uppleva skam som en förbipasserande känsla som till exempel talar om att man har passerat eller håller på att passera en gräns för vad som är gängse i umgänget med andra människor. Den typen av skam – som springer ur en medvetenhet om vad som är moraliskt rätt och fel i grundläggande bemärkelse – hindrar oss från att göra överträdelser och bryta tabun som är till för vår egen och andras överlevnad och säkerhet.

Överdriven, obefogad och sjuklig skam däremot, behöver ingen. Den är värre är rädsla och ångest och snuvar oss på vårt liv.

❤️

Om du misstänker eller känner att skam är ett problem, börja med att inse att skammen inte är du och att den ger dig en förvrängd bild av vem du är – det är det avgörande första steget i riktning mot friheten. Läs och forska och lär dig allt om vad skam är, hur den känns och vad man kan göra för att bli fri. Det går!

Prata gärna med en förtrogen vän om du har gåvan att ha en sådan och tveka inte att söka professionell hjälp om du behöver. Det är du värd. 

En klassisk självhjälpsbok i ämnet är ”Healing the Shame that Binds You” av John Bradshaw som jag rekommenderar starkt. Här är ett föredrag med honom:

❤️

Gilla gärna min sida på Facebook så att du inte missar några blogginlägg i fortsättningen.