28 mar Stavar, kattskinn & observatörseffekten

I högstadiet var jag snacksalig och odisciplinerad. Jag pluggade aldrig men klarade mig bra ändå, förutom i ett ämne som jag gick fullständigt bet: fysik.

Från lektionerna när vi höll på med stavar och kattskinn och annat grundläggande minns jag inte mycket, men en sak etsade sig fast och gjorde ett djupt och varaktigt intryck på mig.

Jag kommer till och med ihåg var i klassrummet jag satt, hur det såg ut och magistern som stod vid katedern i fysiksalen och utstrålade någonting som jag inte kunde identifiera, nästan som han myste, när han berättade om ett fenomen som inte gick att förklara men hade potentialen att ställa allt man tidigare trott och den rådande världsbilden på ända.

Observatörseffekten.

Forskningen hade bevisat att när man utför ett experiment, när man observerar vad som händer, påverkas utgången av experiementet. Det var fullständigt oförklarligt med den gängse förklaringsmodell av hur verkligheten är konstruerad, men odiskutabelt – resultaten talade för sig själva, och kittlade vetenskapens hjärna.

Så även min. Jag kan idag identifiera den där känslan jag fick, jag har haft den kanske inte väldigt många gånger, men flera, och det är när jag får höra någonting avgörande som jag “vet är sant” innan jag egentligen “vet” det. När någonting resonerar med mig på djupet och har potential att förändra mitt liv.

För ungefär tio år sen började jag intressera mig för den den “nya vetenskapen” och kom i kontakt med observatörseffekten igen. Jag läste “The Field” av Lynne McTaggart (“Fältet”, finns utgiven numera på svenska) som sammanfattade den moderna forskningen. Jag återkommer förmodligen till det längre fram i bloggen, men för nu räcker det med att säga att hon menade att det har skett vad som kallas ett paradigmskifte och att en av grundpelarna i den nya världsbilden är att “allt är ett” – allt är energi (och information, om man ska vara noga), och det är så den här så kallade observatörseffekten kan förklaras: jag är ett också med det jag betraktar, på energinivå.

Jag tänker på det här ibland när jag spår.

Om det är så, vilket jag är benägen att hålla för sant, att vi påverkar – eller interagerar med – det vi observerar – är det inte då så att vi påverkar förloppet och utgången när vi får reda på vad som “ska hända”?

Jag spår “i tid”, men jag är också medveten om fenomenet, och för min egen personliga del undviker jag att nagla fast saker och ting alltför specifikt på en tidslinje. Om jag ändå gör det, så försöker jag sedan att inte ägna det någon uppmärksamhet. Oftast när jag har lagt kort på någonting, och ser att någonting ska ske och när, så nöjer jag mig med det och släpper det hela.

“Energy flows where attention goes” säger man på engelska (ungefär: energin flödar dit du riktar din uppmärksamhet) – vilket kan vara bra att hålla i minnet när vi försöker navigera och styra våra liv i önskvärd riktning.

PS. Ett paradigm är ett slags vetenskapligt konsensus, som med tiden blir det rådande och förhärskande synsätt som de flesta är överens om och som tas för givet och som “sanning” i ett samhälle. Enligt McTaggart och forskningens pionjärer lever vi redan i ett nytt paradigm, där den världsbild som Newton banade väg för med sina upptäckter på 1600 och 1700-talet i väsentliga delar har gått i graven. Det är bara det att det tar en generation innan en ny idé slår igenom på bred front och blir allmänt vedertagen, innan den hamnar i läroböckerna och lärs ut på universiteten – innan den genomsyrar samhället och dess institutioner och är “var mans egendom” och övertygelse. DS.