Med rosenkvarts i behån

Apropå kristaller…

…den svenska kulturen är inte känd för att vara särskilt öppen eller omedelbart vänlig mot obekanta, att le mot någon man passerar på gatan eller att säga ett enkelt hej till den man till exempel delar ett ögonblick i hissen med, är inte kutym.

På många andra håll i världen, också på större orter eller städer, anses det oartigt att inte hälsa när man stiger in på postkontoret eller i affären eller på vilken offentlig plats som helst, på alla som är där, eller att möta varandra med blicken för en sekund och kanske nicka eller säga nåt enkelt, liksom erkänna den andras existens: ”jag har sett dig, vi ser varandra” om man delar trottoar eller korsar varandras stig för ett ögonblick.

Jag säger inte det här för att racka ner på – eller glorifiera – eller ställa det ena mot det andra, och självklart är det grova generaliseringar, det finns alla sorters typer i alla kulturer och det finns för och nackdelar med allt, frågan är ju bara vad man själv känner att man ”svänger” med.

Det håller dessutom på att ske en stor förändring, som ett resultat av hur gränserna mellan nationer plånas ut, med internet och folkomflyttningar. De som är unga och unga vuxna idag har en helt annan attityd till varandra och olika kulturer och det är bara positivt. Jag har bott och vistats på lite olika håll i världen och jag trivs avgjort bäst där jag finner människor från alla olika kulturer och etnicitet, tillsammans.

I alla fall.

rosenkvarts

Jag har alltid varit dragen till kristaller, men inte riktigt haft tid för dem, det har varit så mycket annat att sätta sig in i, men när jag ändå tog mina första steg så skaffade jag mig en rosenkvart. En liten len och fin rosenkvarts som jag för enkelhetens skull la i behån.

Där jag då bodde brukade jag ta en timmes promenad om dagen längst en sjö och mötte oftast andra människor på vägen, inte många, men någon enstaka eller ett par som också var ute och rörde på kroppen.

Oftast gjorde jag som vi brukar, såg ner eller bort för att inte störa den andre, men ibland gjorde jag det till en sport att hälsa, utan att stanna, otvunget och utan krusiduller, bara ett enkelt hej när vi gick förbi. Ibland fick jag svar, ibland inte.

Men så hände det plötsligt att de jag mötte log spontant eller hälsade på mig, utan att jag tog initiativet. Det var ingen stor grej, det var inte så att plötsligt var alla översvallande hjärtliga, men en och annan fyrade av ett leende, och det kanske till och med lite förvånat. Det var som om de liksom hajade till lite, och när jag handlade eller stod i en kö, så verkade det som om folk plötsligt hade blivit lite mer pratsamma och vänliga.

Så fick jag min första lektion i kristallernas kraft, när jag kom på att det var för rosenkvartsen jag hade i min vänstra kupa (närmast hjärtat) – och den hade jag inte ens programmerat eller laddat för det var ingenting jag gjorde då.

Rosenkvartsen är en fantastiskt fin sten. Jag har en lite större på mitt bord – tillsammans med en svart turmalin, som skyddar mot negativitet och strålning – när jag arbetar, och periodvis har jag sovit med den i sängen. Det är den ovillkorliga kärlekens kristall och tillhör hjärtchakrat, den är helande på djupet och hjälper oss att älska, både oss själva och varandra – så den kan användas för att attrahera alla sorters kärlek och bringa harmoni i alla relationer.

watermelon-tourmaline

Som en första kristall är rosenkvartsen ett utmärkt alternativ, också för ett barn – kom bara ihåg att den ska vara tillräckligt stor, om barnet är så litet att det fortfarande vill undersöka saker med munnen.

Min bekantskap med kristaller har utvecklats sen rosenkvartsen i behån, om än långsamt. Nästa projekt på området är att göra en läggning runtom och på kroppen med just rosenkvarts, dioptase och vattenmelon turmalin, som jag älskar för dess utseendes skull.

No Comments

Post A Comment